När marken skakar under fötterna och förändringarna och prövningarna duggar tätt är det lätt att tappa hoppet och orken. Känslorna blir överväldigande, förmodligen har vi känt dom förut, välbekant kommer dom och knackar på och vill att vi ta ännu en titt, vända och vrida lite mer på vårt inre och få oss att öppna på det där locket vi tryckt till lite extra hårt för att slippa känna, glömma, förtränga och vi undrar - när ska det bli lugn och ro?
Att det varit skakigt ett tag i energierna kommer nog inte som en överraskning. Det vi trodde vi var klara med kom tillbaka, karmiska händelser har duggat tätt och sanningar kommit upp. Hur mycket vi än kanske vill gömma oss just nu så slipper vi inte riktigt undan. Det vi motstår består. I motsägandet av det som är så växer den känslan/upplevelsen sig allt starkare. I accepterandet och kapitulationen av allt som är så blir vi fria. Att släppa kampen, att sluta kämpa emot för att istället omfamna det som är. När vi släpper behovet att definiera det som sker i termer av bra eller dåligt. När vi släpper behovet av att förstå och släpper vårt behov av att identifiera oss med det som sker, där börjar saker att hända, där börjar läkningen.
Älska ditt öde, älska upplevelsen du går igenom, för upplevelsen i sig. Där i den tacksamheten, i det varandet av allt som är, i det tysta, vilsamma spacet av upplevelsen i sig utan ord - där blir vi fria! 💫
